Genom att kombinera moderna spårningsdata och historiska register förbättras förståelsen av sommarhabitaterna för den östliga vitpannan Anser erythropus.

Art (fågel):Lillpannad gås (Anser erythropus)

Tidning:Ekologi och evolution

Abstrakt:

Den mindre vitpannan gåsen (Anser erythropus), den minsta av de "grå" gåsarna, är listad som sårbar på IUCN:s rödlista och skyddad i alla utbredningsstater. Det finns tre populationer, varav den minst studerade är den östra populationen, som delas mellan Ryssland och Kina. Den extrema avlägsenheten hos häckningsenklaver gör dem i stort sett oåtkomliga för forskare. Som ett alternativ till besök möjliggör fjärrspårning av fåglar från övervintringsområden utforskning av deras sommarutbredningsområde. Under en period av tre år, och med hjälp av mycket exakta GPS-spårningsenheter, spårades elva individer av A. erythropus från Kinas viktigaste övervintringsplats till sommar- och rastplatser i nordöstra Ryssland. Data som erhållits från den spårningen, förstärkta av markundersökningar och litteraturregister, användes för att modellera sommarutbredningen av A. erythropus. Även om tidigare litteratur beskriver ett ojämnt sommarutbredningsområde, tyder modellen på att ett sammanhängande sommarhabitatutbredningsområde är möjligt, även om observationer hittills inte kan bekräfta att A. erythropus finns i hela det modellerade utbredningsområden. De mest lämpliga livsmiljöerna finns längs Laptevhavets kuster, främst Lenadeltat, i Yana-Kolyma lågland, och mindre lågland i Tjukotka med smala strandlinjesträckor uppströms längs större floder som Lena, Indigirka och Kolyma. Sannolikheten för närvaro av A. erythropus är relaterad till områden med en höjd under 500 m med rikliga våtmarker, särskilt strandlivsmiljöer, och ett klimat med nederbörd i den varmaste fjärdedelen runt 55 mm och en medeltemperatur runt 14 °C under juni-augusti. Mänskliga störningar påverkar också platsens lämplighet, med en gradvis minskning av arternas närvaro som börjar cirka 160 km från mänskliga bosättningar. Fjärrspårning av djurarter kan överbrygga den kunskapsklyfta som krävs för en robust uppskattning av arters utbredningsmönster i avlägsna områden. Bättre kunskap om arters utbredning är viktig för att förstå de storskaliga ekologiska konsekvenserna av snabba globala förändringar och etablera strategier för bevarandehantering.