Flerskaligt habitaturval av två minskande östasiatiska vattenfågelarter i deras centrala vårrasterområde.

Tidning:Ekologiska indikatorer, 87, s. 127–135.

Art (fågel):Stor vitpannad gås (Anser albifrons), Tundrasädgås (Anser serrirostris)

Abstrakt:

Djur reagerar på sin miljö på flera rumsliga skalor som var och en kräver olika bevarandeåtgärder. Vattenfåglar är viktiga bioindikatorer för globalt hotade våtmarksekosystem, men deras mekanismer för urval av habitat på flera skalor har sällan studerats. Med hjälp av satellitspårningsdata och maximal entropimodellering studerade vi habitaturvalet för två minskande sjöfågelarter, vitpanna (Anser Albifrons) och tundrasädgås (A. serrirostris), på tre rumsliga skalor: landskap (30, 40, 50 km), födosök (10, 15, 20 km) och övernattningsplatser (1, 3, 5 km). Vi antog att habitaturvalet på landskapsskala huvudsakligen baserades på relativt grova landskapsmått, medan mer detaljerade landskapsfunktioner togs med i beräkningen för habitaturvalet på födosöks- och övernattningsskala. Vi fann att båda sjöfågelarterna föredrog områden med en större andel våtmarker och vattendrag på landskapsskala, aggregerade vattendrag omgivna av spridda åkermarker på födosöksskala, och väl sammankopplade våtmarker och väl sammankopplade medelstora vattendrag på sovplatsskala. Den största skillnaden i habitatvalet för de två arterna uppstod på landskaps- och födosöksskala; faktorer på sovplatsskala var likartade. Vi föreslår att bevarandeaktiviteter bör fokusera på att förbättra aggregeringen och sammankopplingen av vattendrag och våtmarker, och utveckla mindre aggregerad åkermark i omgivningarna. Vår metod skulle kunna vägleda bevarandepraxis för vattenfåglar och våtmarksförvaltning genom att tillhandahålla effektiva åtgärder för att förbättra habitatkvaliteten inför mänskligt orsakade miljöförändringar.